Uppletande med Egot.

Tänkte vi skulle starta med uppletandet idag med Djinn. Enklast för honom skulle det vara men resultat blev att han överbevisade mig hur intelligent han är;) Vädret var inte det bästa med lätt snöfall i slaskigt klimat, men det stoppade inte oss.

Jag beslöt mig för att låta han sitta och titta på när jag vallade upp en korridor på ca 5×20 m. Han satt så fint när matte vallade på och föremålet såg jag till att lägga längst bort i korridoren och sprätte lite snö på den då den var röd och lyste upp. Där låg den halvt osynlig och jag gick tillbaka till Djinn som satt där förväntansfull. Vi har aldrig kört uppletande tidigare så detta var första försöket.

Ger han kommandot och han sätter av med nosen i luften och ögonen ledde honom raka vägen till föremålet som han sen skuttade in i skogen med. Haha han är så jäkla knäpp ibland och han har ett stort EGO! Han hade alltså sett när jag diskret la ner saken för han gick rakt på den.

Nåja när jag väl fick tillbaka föremålet från honom som han motvilligt ville ge tillbaka så provade vi igen. Gick ut och la denna gång ännu mera snö över saken, stod med ryggen emot honom och försökte dölja det jag höll på med. Jag menar han är ju BARA en hund, vad vet han igentligen!

Nåja skickar ut han åter igen och han upprepar samma sak, dvs rakt på saken och ut i skogen. Han sitter alltså och betraktar mig och vet exakt där jag lägger ner föremålet.

Nästa steg är att ha honom ur synhåll när saken placeras ut. Han är helt enkelt för smart;)

Sen fortsätter vi att arbeta på hans stora EGO. Han har verkligen svårt att komma tillbaka med saker som han hämtar. Han har tydligen missat att han är en retriever! Aldrig stött på en mera egohund, man får verkligen övertala honom att han ska komma tillbaka med saken. I värsta fall så springer han iväg med saken, lägger den långt bort från mig och kommer själv tillbaka *hehe* och sen när han har fått en klapp så springer han tillbaka till sin sak som han har memorerat var den ligger.

Vanlig bruksapport har vi tränat på och den går bättre inomhus iaf om man mutar honom med leverpastej, utomhus nja inte ännu;)

Vi fick även jätte fin vilträning då en liten flock med renar sprang förbi oss på ca 50 meter och gick runt oss på ca 100 meters avstånd. Han brydde sig inte alls…men det är ju BARA hästar

Att man kan bli så glad för ett A!

HD -röntgade Djinn i måndags och betalade in i tisdags. Sen har jag kollat på SKK varje dag för att stilla min nervositet. Men inget svar syntes sent igår fredag och fick vänja mig vid tanken att vänta en hel helg på att få se hans HD resultat. Men fick ändå ett infall att kolla SKK idag lördag och vad ser jag inte där om ett A!!! All heder till SKK som arbetar på en lördag;)

Jisses vad skönt att något går rätt iaf!

Får man dräpa sin egen hund?

Den 19 Februari så hände detta:

Han har ju sådana problem med att ha sele på sig och koppel för den delen. Han känner ett starkt obehag att ha något över ryggen och detta har speglat av sig negativt även på koppel, som tidigare bravader kan erkänna. Dvs då han bet av ett koppel hos veterinären.
Nåja jag beslöt mig för att arbeta lite till på detta och satte selet på honom en morgon, en vacker torsdag var det. Först tog vi en besvärande tur med det runt kvarteret så att det inte bara skulle sättas på och sen tortera honom.

Han ville såklart inte veta av det hemma heller, så han stod bort det onda, dvs han rörde sig knappt ur fläcken. Efter någon timme så hade han iaf förflyttat sig till soffan där han nu låg i position som en pinne. Tiden gick och man ser hur påfrestande detta är för honom då han blev trött och somnade till en stund i samma ställning som pinnen han var.

Jag satte mig vid datorn, arbetade lite. Förflyttade mig till en annan dator i ett annat rum och satt där och arbetade i ca 1-2 timmar. Sen när jag går ut igen så ligger Djinn kvar i samma position men man kunde på en gång se att nu har han levt upp till sitt namn. Ögonen avslöjar honom ordentligt och mycket riktigt så hänger selet avtuggat så fint runt honom.

Som synes så har han arbetat lite, han har säkert strykt sig mot soffan han låg på så att han kunde få selet (gahh vårat fina Hurtta sele!!!) mellan hajtänderna och något bett senare så gick det av. Han har dock inte överdrivet arbetat på själva selet då det är ganska så otuggat på sidorna av det han tuggat av. Utan här var det direkta besked!

Han själv var nog ganska så nöjd, för han lyckades ju lösa uppgiften matte gav åt honom! Då var han billig kan jag lova, det går dock inte att vara arg alltför länge på honom när han ligger och blinkar där med sina långa ögonfransar.

Och trots allt detta så har vi inte gjort några framsteg. Inte ens ett avtuggat sele får någon ro från denna grabb!
Selet som var så lite använt och inte alls gammalt ligger och skräpar nu och det får väl bli ett nytt sele i härdat järn denna gång!

Får se om vi någonsin kommer lyckas starta i brukset där spåredelen ingår. Ja visst spårhalsband och fiskelinor i alla ära men sele hade ju varit enklast!

11 Februari är Simons dag

22 Februari 1997 – 11 Februari 2009

Lilith’s Be a Nice Boy / ”Simon”
~För evigt i mitt minne~

Jag började ju tvångsmata Simon för att få igång honom och allt såg ut att bli bättre då aptiten kom tillbaka. Men sen efter några dagar började aptiten dala igen och hoppet kändes återigen långt borta. Men du var pigg och aktiv Simon, det var bara ditt hjärta som inte orkade hålla dig frisk. Vågen dalade neråt hela 8 hekto sen detta började och det sista försvann på bara några dagar.

Visste att prognosen skulle vara dålig då jag åter igen åkte in med honom till veterinären. Men hoppades gjorde man…

…veterinären kunde dock bara konstatera att ditt hjärta var sämre vad gäller blåsljudet. Hjärtslagen hördes inte längre utan det bara ”brummade” för varje slag. Och du hade åter igen samlat på dig vätska i lungorna. Blodprov togs som visade att njurarna inte var så farligt sämre, men lite sämre hade de blivit på dessa dagar.

Veterinären menade att man kunde prova att höja vätskedrivandet men jag förstod ju hur dålig prognosen var trots att han var så pigg. Så jag hade inget annat väl än att låta honom gå vidare och veterinären höll med om att det vore det bästa. Allt har gått så fort, knappa månaden från detta började.

Bild: Bilden över och denna bilden togs samma dag som han gick över. Bara några timmar innan och då hoppet ännu fanns. På sista bilden kan man se hur blöt han var om nosen, ett resultat av lungödemet.

Simon har lämnat ett tomrum efter sig så här nästan efter 1 månad, men jag finner ändå en tröst i att han fick ett långt liv. Skulle ha fyllt 12 år 11 dagar senare. Och vi försökte få honom i spår igen, men det var hans hjärta som inte hade kraften att fortsätta. Men då han var pigg och aktiv in i det sista så var beslutet ändå svårt att ta, men det enda rätta.